Timmarna.

Timmarna (The Hours), Michael Cunninham

Mrs.Brown, sida 153-154.

Det är fullt möjligt att dö. Laura tänker plötsligt att hon - att alla - har det valet. Det är en sanslös, svindlande tanke, nästan okroppslig - den uppträder i hennes huvud, svagt men tydligt, som en knastrande röst från en avlägsen radiostation. Hon kan bestämma sig för att dö. Det är en abstrakt, skimrande idé, inte speciellt morbid. Det är väl på ett hotellrum som folk gör sådana saker eller hur? Det är möjligt - till och med troligt - att någon begått självmord här, i det här rummet, på den här sängen. Någon har sagt: Nu får det räcka, nu är det slut. Någon tittade för sista gången på dessa vita väggar, detta släta vita tak. Genom att ta in på ett hotell, det förstår hon nu, lämmnar man omständigheterna i sitt eget liv bakom sig och inträder i en neutral zon, ett rent vitt rum, där döendet inte förefaller fullt lika främmande.

Det skulle kunna vara så behagligt, tänker hon, det skule kännas så befriande: att helt enkelt ge sig av. Att säga till alla: Jag orkade inte, ni anar inte, jag hade inte lust att försöka längre. Det skulle kunna ligga en fruktansvärd skönhet i det tänker hon, som en isvidd eller en öken tidigt om morgonen. Hon skulle kunna lämmna alla kvar - barnet, mannen och kitty, föräldrarna, alla - i denna misshandlade värld (den kommer aldrig att bli hel igen, den kommer aldrig att bli riktig ren), och de skulle säga till varandra och till den som frågade: Vi trodde hon mådde bra, vi trodde att hennes smärta var som alla andras. Vi hade ingen aning.

Hon stryker sig över magen. Det skulle jag aldrig. Hon säger det högt i det rena tysta rummet: "det skulle jag aldrig". Hon älskar livet, älskar det ohjälpligt, åtminstone i vissa ögonblick, och hon skulle dessutom tagigt död på sin son. Hon skulle tagigt död på sin son och sin man och det andra barnet som som fortfarande höll på att växa inuti henne. Hur skulle någon av dem kunna hämta sig från en sådan upplevelse? Ingenting hon kunde göra som hustru och mor i livet, ingen svacka, inget vredesutbrott eller depressionsanfall kunde tillnärmelsevis jämföras med att begå självmord. Det vore helt enkelt elakt. Det skulle slå hål på stämmningen, och allt hon skapat - de dagliga rutinerna, de upplysta fönstren, det dukade middagsbordet - skulle sugas rakt ut ur det där hålet.

Fast ändå känns det bra att veta (för hur det än är så vet hon det nu) att det är fullt möjligt att sluta leva. Det är skönt att bli klar över hela utbudet av alternativ, att överväga alla valmöjligheter man har, öppet och utan fruktan. Hon ser Virginia Wolf framför sig, jungfruelig, obalanserad, besegrad av livets och konstens outhärdliga krav. Laura stryker sig över magen om och om igen. Det skulle vara lika enkelt som att ta in på hotell. Lika enkelt skulle det vara.

Epedemi.

Jag mår extremt uselt just nu.
Jag går och lägger mig nu och förhoppningsvis så vaknar jag inte igen de närmaste dagarna.

Påsk.

Sorry didn't mean to call you but I couldn't fight it
I guess I was weak, couldn't even hide it
And so I surrendered, just to hear your voice.
Don't know how many times I said I'm gonna live without you,
And maybe someone else is standing there beside you,
But there's something, baby you need to know.
That deep inside me, I feel like I'm dying. I have to see you,
It's all that I'm asking.
Vida, give me back my fantasy.
The courage that I need to live,The air that I breathe.
Cariño mio, my world's become so empty.
The days are so cold and lonely
And each night I taste the purest of pain.
i wish i could tell u im feeling better everyday that it didn't hurt when you walked away
but to tell that truth i can't find my way
That deep inside me, I feel like I'm dying.
I have to see you,It's all that I'm asking.

Jahej, hittade denna låttext... jahej, den stämmer inte på allt som känns nu. Ingen aning vilken låt eller artist men det ska jag ta reda på.

Always running around.

Jag hatar när allt bara slår om såhär.
Idag har varit en bra dag. Det har det. Jag har skrattat och jag har fått G i betyg på datan och allt var bra. Jättebra. Det har varit varmt ute. Jag fick flera komplimanger över min nya tröja. Det kändes bra. Allt var bra. Jättebra.
Kommer hem och allt bara tynger ner en. Jag hatar det. Jag avskyr det. Alla känslor alla äckliga tankar.. Inte bara om Tomas men även om allt jag tryckt i mig och troligtvis kommer att trycka i mig. Jag hatar det, men jag älskar det. Jag vet inte.
Jag tänker nu bädda ner mig och bara dö.

Jag saknar bra tider. Jag saknar då ingenting jag gjorder räknades för mig själv. Den tiden jag var mig själv. Då jag inte hade dig, då jag fortfarande existerade för mig själv.

Kuratorn.

Ska på möte med kuratorn och troligtvis skoldoktorn på fredag. Ska prata om möjligheten att jag kanske fått en ätstörning.
Jag vet inte hur det kommer att gå.