Jag tog ett stort beslut idag.
Du är nu i stort sett ute ur mitt liv. Iallafall du som person.
Du kan inte kontakta mig på internet längre iallafall.
Jag loggade in på qx idag för första gången på typ 16 dagar eller nått sånt.
Jag hade nästan hoppats att du skrivit något. Något som förklarade något. Eller vad som helst.
Men det var väl för mycket att hoppas på.
Imorgon är det alla hjärtans dag, undrar ifall du tänker på mig. Undrar ifall du tror att jag kommer skicka något eller nånting. Jag skickade ju blommor på våran ettårsdag. Du visste säkert inte ens att det var det.
Du har nog aldrig brytt dig om sånt. Eller har du? Jag vet inte, du kanske visade det hela tiden men jag använde för mycket energi på att tracka ner på mig själv och höja upp dig över mig, för att märka det. Det är synd, att jag är sån.
Jag är otroligt arg. Jag behöver gråta ut. Jag behöver hålla om någon och krama och bara få gråta ut. Jag har ingen. Ingen alls. Jag har mig själv och jag räcker inte till. Inte till dig eller till mig själv. Jag önskar att jag var tillräcklig för dig.
Hur länge hade vi vart ihop när du kände att jag inte räckte till?
Hur länge var allt falskt?