Idag.

Jag såg en film igår.
En film som verkligen drog tillbaka känslan av att ha någon framför sig att hålla om.
Att ha någon och krama och pussa på och få kramar tillbaka och att ha någon att skratta med.
Den känslan finns ju inte längre. Jag har den ju inte längre.

Jag har fortfarande den där känslan av en massa negativa känslor emot dig, men 5 minuter senare så saknar jag dig mer än allt annat.
Kluven, som Jessica skrev, det bästa jävla orden som förklarar det, kluven.

Just nu vill jag ha dig mer än allt, men om ett tag så kommer jag säkert känna det motsatta.

Julafton.

Imorgon är det julafton.
Jag ser inte framemot det.

Propavanet funkar inte så bra, jag ligger fortfarande vaken i flera timmar och tänker alldeles för mycket.

Död.

Det känns som om att allt ät dött nu.
Allt jag fått av dig är nedplockat och insatt i garderoben, där kommer det ligga väldigt länge.

Alla känslor slår emot hela tiden.

Var tiden tillsammans värd all den jävla smärta och ångest som finns nu?
Jag vet inte.

Avsky.

Jag avskyr dig!

Det gör ont.

Det gör ont i hela mig.
Jag saknar dig så jävla mycket. Så otroligt jävla mycket.
Jag skulle kunna ge allt bara för att se dig just nu. Att bara höra din röst. Att få en kram.
Allt för en kram. Att titta på dig när du sover. Vakna av att du tittar på mig. Känna att du finns nära. Känna att vi finns nära. Men nu är det inte så. Jag saknar trygghet och jag saknar dig.

Imorgon är det 1 år och 2 månader sen vi träffades första gången.

Försvinn.

Försvinn ifrån mig.
Försvinn ifrån mitt liv!
Jag orkar inte med det längre. Jag orkar inte med dig.
Jag klarar inte av att jag inte finns för dig.
Det känns så jävla värdelöst allting. Som om att ingenting var värt det om vi inte ens kan ha en normal kontakt.
Jag ångrar att det blev som det blev och jag hatar att det vart som det vart.
Ge mig ett litet jävla tecken på att du tänker på mig, för jag blir galen av att sitta ensam och tänka.

Gone.

Jag känner inte dig längre.
Vem är du?