the everlasting me

This is my life.

söndag, april 23, 2006

Timmarna.



Timmarna (The Hours), Michael Cunninham

Mrs.Brown, sida 153-154.

Det är fullt möjligt att dö. Laura tänker plötsligt att hon - att alla - har det valet. Det är en sanslös, svindlande tanke, nästan okroppslig - den uppträder i hennes huvud, svagt men tydligt, som en knastrande röst från en avlägsen radiostation. Hon kan bestämma sig för att dö. Det är en abstrakt, skimrande idé, inte speciellt morbid. Det är väl på ett hotellrum som folk gör sådana saker eller hur? Det är möjligt - till och med troligt - att någon begått självmord här, i det här rummet, på den här sängen. Någon har sagt: Nu får det räcka, nu är det slut. Någon tittade för sista gången på dessa vita väggar, detta släta vita tak. Genom att ta in på ett hotell, det förstår hon nu, lämmnar man omständigheterna i sitt eget liv bakom sig och inträder i en neutral zon, ett rent vitt rum, där döendet inte förefaller fullt lika främmande.

Det skulle kunna vara så behagligt, tänker hon, det skule kännas så befriande: att helt enkelt ge sig av. Att säga till alla: Jag orkade inte, ni anar inte, jag hade inte lust att försöka längre. Det skulle kunna ligga en fruktansvärd skönhet i det tänker hon, som en isvidd eller en öken tidigt om morgonen. Hon skulle kunna lämmna alla kvar - barnet, mannen och kitty, föräldrarna, alla - i denna misshandlade värld (den kommer aldrig att bli hel igen, den kommer aldrig att bli riktig ren), och de skulle säga till varandra och till den som frågade: Vi trodde hon mådde bra, vi trodde att hennes smärta var som alla andras. Vi hade ingen aning.

Hon stryker sig över magen. Det skulle jag aldrig. Hon säger det högt i det rena tysta rummet: "det skulle jag aldrig". Hon älskar livet, älskar det ohjälpligt, åtminstone i vissa ögonblick, och hon skulle dessutom tagigt död på sin son. Hon skulle tagigt död på sin son och sin man och det andra barnet som som fortfarande höll på att växa inuti henne. Hur skulle någon av dem kunna hämta sig från en sådan upplevelse? Ingenting hon kunde göra som hustru och mor i livet, ingen svacka, inget vredesutbrott eller depressionsanfall kunde tillnärmelsevis jämföras med att begå självmord. Det vore helt enkelt elakt. Det skulle slå hål på stämmningen, och allt hon skapat - de dagliga rutinerna, de upplysta fönstren, det dukade middagsbordet - skulle sugas rakt ut ur det där hålet.

Fast ändå känns det bra att veta (för hur det än är så vet hon det nu) att det är fullt möjligt att sluta leva. Det är skönt att bli klar över hela utbudet av alternativ, att överväga alla valmöjligheter man har, öppet och utan fruktan. Hon ser Virginia Wolf framför sig, jungfruelig, obalanserad, besegrad av livets och konstens outhärdliga krav. Laura stryker sig över magen om och om igen. Det skulle vara lika enkelt som att ta in på hotell. Lika enkelt skulle det vara.