Can´t feel you there.

Läste igenom en massa brev och sånt från dig idag.
Låg och grät helt maniskt till running up that hill, vilken är min obligatoriska gråta-över-tomas-låt. Jag kan knappt höra den längre utan att gråta.
Jag måste säga att det är skönt att gråta ut för det känns så mycket bättre efteråt. Verkligen mycket bättre. Men varför ska jag behöva gråta? Svara på denna lilla enkla jävla fråga! Varför?
Jag kommer aldrig få tillbaka dig som vän, pojkvän eller ens bekant. Det kommer aldrig finnas något sammanhang då vi nämns. Aldrig någon gång du och jag kommer finnas igen.
Varför? Jo, för att jag förstörde vårat jävla förhållande för att jag är så jävla dum i huvudet.
Förstörde det så mycket så att du fick lov att ljuga ihop en massa för att du inte vågade säga "Daniel, jag vill göra slut!"
Fick bara en massa lögner istället, och det vet du själv.

Dum som jag är så skickade jag iallafall en födelsedagspresent. Jag ångrar det nu. Vad vinner jag på det? Ett samtal och en utskällning: "Varför skickade du ett jävla brev till mig, kan du inte låta mig vara! Jag vill inte ha något med dig att göra för du är så jävla äcklig! Försvinn din jävla fitta!"
Jag vet inte varför jag skickade det. Troligtvis för att hoppas att jag kan få tillbaka dig på något sätt. Kanske inte som pojkvän, men åtminstone som en vän. Det är du skyldig mig. Det är jag skyldig dig. Vi är skyldiga oss!

Jag vet inte vad jag känner och tycker längre. Allt jag vet är att...