Tillsammans.

Ännu en gång behöver jag skriva av mig.

Tänker på dig. Vet inte vad jag ska göra. Väntar på att mamma ska sova så jag kan sätta på placebo och gråta. Jag vill inte att hon ska höra att jag gråter.

Tänker på alla gånger vi träffats och jag förstört det för att jag inte trivs med mig själv.
Alla gånger andra människor gör mig ledsen när dom säger något bra om dig. Men det är inte ditt fel. Men det är jobbigt. Du är så jävla snygg och så jävla perfekt. Jag däremot, nej.
Ja, jag vet att jag inte är ful liksom. Men jämför man. Titta!
Såklart man inte ska jämföra för att vi är olika, alla är olika, men det går inte. Jag avundas dig så sjukt mycket. Jag hatar att någon tar kort på mig när jag är med dig för jag är ofototgenisk. Jag hatar att någon tar kort på dig när jag är med för jag skulle aldrig se lika bra ut på kort. Inte ens i verkligheten. Det är sjukt att jag tänker sådär. Men ja, du vet hur det är. Man kan inte kontrollera det. Jag önskar att jag var tillräcklig för dig. Eller först och främst för mig.
Självklart så är det inte bara utseendet som gör så att jag känner mig mindre än dig. Din personlighet. Sättet du pratar med folk. Sättet du ser på människor. Vad du tycker, känner och tänker. Allt! Jag önskar att jag iallafall kunde vara en bråkdel som du. Att människor skulle komma fram till dig och säga:"jag bara klickade med din pojkvän!" om mig. Eller vad som helst.
Jag skulle vilja att du kände dig stolt över att vara ihop med mig. Att du skulle känt dig stolt över att jag fanns och över de saker jag gör. Jag önskar att du fortfarande skulle tycka om mig!

Jag var så enormt stolt över dig. Jag är fortfarande. Jag tyckte om dig så enormt mycket. Jag älskade dig till döds. Nu finns ingenting.

Jag känner att jag inte vill leva. Jag vill aboslut inte låta svart och svår tyck synd om mig, men det är sant. Jag tänker på det ofta. Att ta livet av mig. Skulle jag inte haft min mamma så skulle jag göra det. Det känns som om att jag inte har något att leva för. Vissa dagar skäms jag för att jag tänker tanken. Jag skäms för att det är en sån ge mig uppmärksamhets grej att säga, men jag har funderat på det och jag funderar fortfarande. Ska man känna såhär varje gång man blivit kär? Varje gång man verkligen älskat någon på riktigt?
Är det så så vill jag inte. Aldrig!
Jag vet inte, jag behöver hjälp.

Jag skulle kunna döda för att ligga brevid dig nu och höra dig andas. Känna dina fingrar över min rygg. Höra dig sjunga. Det finns inget mer jag älskar än att ligga brevid dig när du sjunger.

Nu ska jag försöka sova. Supercapsen fungerar även som sömnpiller. Det är bra. Jag har sovit bra nu i två nätter.

-

Is there so much hate for the ones we love?
Oh tell me we both matter, don't we?
It's you and me that won't be unhappy
Placebo - Running up that hill